I november 2018 stod jag helt plötsligt där själv. Jag mådde dåligt, kunde inte sova, hade ångest, svårt att slappna av, släppa jobbet och ingenting kändes riktigt kul längre. Jag var 25 år gammal och utbränd. I sex månader var jag konstant yr, hade panikattacker flera gånger om dagen och klarade inte av vardagliga saker som att träna, träffa vänner eller gå i mataffären. I sex månader var det första jag tänkte när jag vaknade på morgonen och det sista jag tänkte innan jag somnade att ”bara jag klarar av att gå till jobbet”. Bara jag klarar av att gå till jobbet så kan jag må så här. Så länge jag klarar av att mitt jobb så är allt okej. I efterhand låter det helt galet, men där och då kändes ingenting viktigare än att kunna gå till jobbet. Jag prioriterade bort allting annat, allt som fick mig att må bra eller gjorde mig glad, tills det till slut tog stopp. Jag kunde inte längre gå till jobbet. Jag hade gått in i väggen.

När jag får frågan om hur mitt liv var innan jag blev utbränd så kan jag bara beskriva det så här: Jag gjorde allting rätt. Jag gjorde allt man ska göra. Jag hade ett bra jobb, en bra partner, en bra lägenhet, bra vänner och en bra familj. Allt var bra. Förutom jag. Jag mådde inte bra. 

År efter år av ohälsosam stress och prestationsrelaterad ångest gjorde att min kropp desperat försökte kommunicera med mig, men jag valde att inte lyssna. Det var lättare att köra på och ignorera. Till slut fick jag inte längre något val – min kropp tvingade mig att lyssna. 

Det var en lång process innan jag accepterade att det inte var något fysiskt fel på mig och jag förstod att det var jag som hade gjort mig själv sjuk. Jag ville inget hellre än att må bättre, och den enda som kunde förändra mitt mående var jag själv. Det var jag som inte hade lyssnat på kroppen, inte respekterat mina gränser, inte prioriterat min egen hälsa. Det var jag som gång på gång hade ignorerat min egen sanning och kört över mig själv. 

Jag bestämde mig där och då för att aldrig mer göra mig själv sjuk. Aldrig mer ignorera min kropp, aldrig mer prioritera bort det som faktiskt är viktigt i mitt liv, aldrig mer köra slut på mig själv. Jag lovade mig själv att skapa en vardag där jag alltid kan lyssna på min kropp och agera utifrån vad den säger till mig. Där jag kan sova när jag är trött och äta när jag är hungrig, umgås med andra om jag har energi och vara själv om jag behöver ensamtid, alltid lägga upp mina dagar så som det passar mig bäst. Där jag kan ge min kropp precis det den säger till mig att den behöver, varje dag. Det har på riktigt förändrat hela mitt liv. 

Min utmattning blev en chans för mig att göra om och göra rätt. Jag har slutat leva enligt falska sanningar om hur saker “ska” vara och lever min egen sanning. Varje dag är en möjlighet att skapa min egen verklighet och jag är så tacksam över att få ägna min tid åt att hjälpa andra att skapa sin. 

Jag hör ofta ”jag måste vila mer” från personer omkring mig som mår dåligt på grund av för mycket stress och prestation. Det är lätt att tro att vila skulle göra att stressen försvinner, prestationsbehovet minskar och programmeringar börjar lösas upp. Att få tillräckligt med vila och återhämtning är ett grundbehov för vårt välmående, men jag tror inte att utbrändhet är ett resultat av för lite vila. Jag hade inte kunnat vila mig frisk från min utmattning, inte heller hade mer vila kunnat hjälpa mig undvika att hamna där. 

Utbrändhet handlar om att göra fel sak, eller rätt sak men på fel sätt, under för lång tid. Den långsiktiga lösningen för mig var alltså inte att vila mer, utan att ifrågasätta vad i mitt liv eller beteende som inte var rätt för mig – och börja utforska vad som faktiskt är det. Jag tänker så här: man kan ligga på soffan och göra absolut ingenting och ändå uppleva stor psykisk stress. Om det är någonting i livet som inte är helt rätt, som skaver, så skapar det en osäkerhet i oss som kan vara väldigt påfrestande. En typ av inre stress som i kombination med yttre stress, som vi mer eller mindre alla upplever, kan bli mer än vi orkar med till slut. Vi orkar inte kämpa mot oss själva hur länge som helst, och när vi inte följer vår sanning så är det precis det vi gör – vi kämpar MOT oss själva. Inte med oss själva eller för oss själva, utan mot oss själva. 

Det spelar ingen roll hur bra du har det, om det inte är bra för dig. Du har inte ett drömjobb om det inte är DITT drömjobb. Du har inte ett drömboende om det inte är där DU vill bo. Det är inte en drömpartner om det inte känns rätt i DITT hjärta. Visa dig själv tillräckligt mycket kärlek och respekt för att sluta göra det som någon annan har bestämt är bra och rätt, och istället börja göra det som är bra och rätt för DIG. Det här är ditt liv.  Hur vill du leva det? Hur vill du att dina dagar ska se ut? Vad är din dröm? Ditt drömliv, den vardag du drömmer, är just din dröm därför att det är det liv du är menad att leva. Hade det inte varit rätt för dig så hade du haft en annan dröm. Din intuition, din inre guide, vet vad som är rätt för dig. Du vet. Om du vågar tro på det så har du mer support än du någonsin kan förstå. Det enda du behöver göra är att ta det första steget. Är du redo?

Om Thomasine
Namn: Thomasine von Bodungen
Ålder: 28 år
Ort: Stockholm

Om du vill medverka i Rakt in i Väggens blogg mailar du oss på: blogg@raktinivaggen.com

Inlägget Thomasine von Bodungen – Att börja leva sin sanning dök först upp på Rakt in i Väggen.

Min resa är lång, den började redan 5 september 2011. Det var morgon och vi var påväg till jobbet i vanlig ordning när min syster ringde och berättade att jag blivit moster. Jag var så lycklig, äntligen hade de fått sin bebis och jag blev moster för första gången. 

Jag kom till jobb, klev av bilen, gick in på jobb sen minns jag inte mer än att min man kom och hämtade mig ca 1 timme därefter. Jag kollapsade, där och då, på golvet, på mitt jobb. 

Min man hjälpte mig hem, hjälpte mig att kontakta vården, jag kunde inte göra någonting själv. Jag bara låg i sängen och grät. Det var precis som att den enorma glädje jag kände för att jag blivit moster utlöste allt annat. 

Dagen efter hade vi en tid på vårdcentralen. Jag säger vi för jag kunde inte göra något utan hjälp av min man. Jag minns att jag satt på golvet med händerna för öronen, allt ljud gjorde mig yr och tårarna slutade aldrig att rinna. Jag blev sjukskriven i 2 veckor och fick tid till en psykolog. Fick även utskrivet antidepressiva och sömntabletter. 

Det var en märklig tid, alla dagar bara flöt samman och jag visste knappt om det var dag eller natt. Jag slutade prata i telefon, orkade inte formulera meningar och min hjärna klarade inte av att tänka ut handling när någon annan pratade. 

Jag minns mitt första psykologbesök, det var fruktansvärt. Jag stakade fram ord mellan tårarna och hade svårt för att säga något som var begripligt, men på något sätt förstod hon. 

Jag hade vid denna tidpunkt levt med konstant stress i över två år. Dålig sömn och ingen återhämtning. Detta blev startskottet för min första omgång, min första utmattning. 

Veckorna gick och jag gjorde inte mycket. Sov, men var ändå konstant trött. Låg jag inte i sängen så låg jag i soffan. Kunde inte läsa något, inte titta på tv och inte lyssna på musik. Jag gjorde ingenting. Efter ca 2 månader fick jag nog av mig själv. Jag pressade på och med hjälp av min man sökte jag in på en utbildning för att bli undersköterska, för tillbaka till butiksvärlden skulle jag inte. Detta var i november och i januari började jag plugga till undersköterska. Kursen var flexibel vilket innebar att jag pluggade hemma men gjorde alla tentor och praktiska moment på skolan. Hur jag klarade det har jag ingen aning om, men det gick. Kanske var det för att jag kunde styra över min egna tid? Ett och ett halvt år senare var jag utbildad undersköterska och hade fast anställning på ett äldreboende i samma stad som jag bor. 

Tiden gick och jag blev erbjuden en tjänst som gruppledare inom hemtjänsten. Jag var ju bättre så visst kunde väl jag bli chef igen? Sagt och gjort. Det höll i ett halvår sen sökte jag mig tillbaka till vad jag trodde var tryggheten, mitt gamla jobb. 

Nu var jag återigen i en ledande position och allt rullade på. Det gick bra för mig och kort efter att jag var tillbaka ville man plocka upp mig ett steg på stegen. Klart att jag skulle göra det! Jag älskade ju att vara chef, att får vara med mitt i centrum där allt händer och att få utveckla andra människor. Det har nu gått fyra år från min förra utmattning och jag har hoppat på ett jobb som inte är likt de andra jag haft. Under alla mina år i detta multinationella företag har jag jobbat med kunderna, varit ansiktet utåt och samtidigt varit chef över andra som älskar kunder som jag gjorde. Nu blev det en helt annan tjänst, en där jag inte mötte kunder utan var chef över en grupp specialister. Det är inte samma sak som jag tidigare varit med om, det var svårare och det krävdes allt mer av mig. Jag kunde inte jobbet som jag var så van vid utan var tvungen att lära mig massa nytt. Allt gick så fort. Huvudet snurrade. 

På min fritid orkade jag ingenting. Sa nej till aktiviteter, var en dålig mamma ( jag har tre underbara barn ), orkade inte ta hand om huset utan behövde bara vara. Drog mig in i mitt skal, i min egna bubbla och fick det berömda tunnelseendet. Om jag bara fokuserar på detta och inget annat så ska det nog gå. Eller hur…. det gick inte. 

Vi gick på semester och åkte iväg utomlands på all inklusive, det skulle nog hjälpa mig att ladda batterierna, att hitta tillbaka till mig själv… det gjorde det inte. Väl hemma igen och tillbaka på jobbet höll det i två dagar, sen bröt jag ihop fullkomligt. Låste in mig på en av toaletterna och grät hejdlöst. Min hjärna orkade inte mer, jag orkade inte mer. 

Augusti 2016 blev jag återigen sjukskriven för utmattning, för andra gången. 

Denna gången hamnade jag hos företagshälsan. Det var bra, min läkare var specialiserad på just utmattning och hon förstod utan att jag behövde prata så mycket. Jag fick återigen börja med mediciner och psykologbesök. 

Den första tiden gick fortare denna gången. Jag kämpade på och i november försökte jag arbetsträna 25% på en annan avdelning än den jag var på när jag blev sjuk. Men det gick inte. I december rasade jag så långt ner i ett svart hål, något jag inte varit med om tidigare. Efter jul blev allt ännu värre. Plötsligt såg jag bara en utväg, jag skulle bort, inte gå igenom detta igen, jag skulle sova för alltid och inte behöva jobba eller vara mamma eller hustru, jag skulle ta mitt liv. 

När man väl bestämt sig så är det en lättnad! Man blir nästan euforisk och kan lätt lura sin omgivning med att man mår bättre, att nu vänder det. Jag hade valt en betongvägg, en dag och att det skulle ske på förmiddagen. Den väggen skulle jag köra min bil in i och sen skulle jag inte behöva tänka på något annat mer. Jag skulle inte lämna något brev, så egoistiskt blev jag, utan bara utföra detta. Sen skulle jag få frid. 

Dagen kom och jag satte mig i bilen på väg mot det som skulle bli mitt slut. När jag kommer på vägen och närmar mig mitt mål så ringer min telefon. Det är min minsta syster som ringer och som är helt förtvivlad. Hennes bebis slutar inte gråta och hon vet inte vad hon ska göra. Det var min systers och min systerdotters tårar som räddade livet på mig. Plötsligt så var det som om jag vaknade upp ur min dröm och jag styrde bilen mot min syster istället för mot väggen. 

Härefter tog det över ett år innan jag kunde börja arbetsträna igen. Det var som om jag skulle ner i ett ännu mörkare hål för att kunna börja min resa tillbaka. Det gjorde ont, jag var så skör och jag fick börja om. Jag sov, åt ibland, duschade när någon påminde mig och så sov jag igen. Så höll det på tills det plötsligt vände någon gång på hösten 2017. 

Det gick framåt även denna gången och jag började till slut arbetsträna med helt nya arbetsuppgifter. Tiden rullade på och efter ett tag var jag tvungen att fatta ett beslut. Gå tillbaka till att vara chef eller bli medarbetare. Jag valde det sista. Hur skulle jag kunna vara chef? Jag kan ju knappt ta hand om mig själv. Ny avdelning, nya uppgifter och nya kollegor. Allt verkade lösa sig för mig tillslut. Sen plötsligt skulle min chef sluta. Jag blev tillfrågad om jag kunde vara bollplank till vår tillfälliga chef under rekryteringen. 

Som person är jag väldigt drivande! Jag säger alltid ja, kör alltid på, tänker alltid att vila kan jag göra sen. Har aldrig haft tid för mig själv och har tyckt att ordet egentid är ett hittepå. Man är ju en familj och ska göra saker tillsammans. Det är hos oss som det händer. Vi ordar livets fester varje gång vi har fest, jag är den man kommer till om man mår dåligt, mina barn får skjuts vart de än behöver och jag finns alltid där, alltid, för alla som behöver. Jag renoverar mitt hus så ofta jag kan, har så mycket idéer som jag vill testa, och jag utbildade mig ännu en gång,  denna gången till inredare. Det har ju länge varit en dröm, OCH jag gör det samtidigt som jag jobbar heltid med två olika roller, medarbetaren och den tillförordnade chefen. Visst låter det rimligt?? Jag är givetvis sarkastisk. Men såhär är jag. 

Denna person som jag är sänker mig en tredje gång och denna gången är det inte bara tufft på jobbet. Vår familj drabbas som så många andra av sjukdom och dödsfall. Personer som jag alltid haft i mitt liv och som betytt så oerhört mycket för mig finns plötsligt inte. Min man blir sjuk och går under utredning när jag faller ihop, rasar, åker in i mitt svarta hål igen. Detta är 8 mars 2021 och jag är nu inne på min tredje omgång med utmattning.

Om Linda
Namn: Linda Ohlander
Ålder: 46 år
Ort: Höllviken
Instagram: 

Om du vill medverka i Rakt in i Väggens blogg mailar du oss på: blogg@raktinivaggen.com

Inlägget Linda Ohlander – Jag mot stressen dök först upp på Rakt in i Väggen.

Pernilla Moen Modig, 29 år från Norrköping, delar sin utmattningsresa i blogg 25.

– Min finaste och bästa morfar somnar in, en pandemi lamslår tillvaron följt av ovisshet, isolering och total oro för familj och vänner, mina två bästa vänner ska flytta från stan och det sker oväntade och omvälvande omorganisationer på min arbetsplats. Matta efter matta av trygghet rycks bort under mina fötter. Många kriser på kort tid, noll kontroll, ingen tid för återhämtning. Detta var vintern och våren 2019/2020.

Lägg till åratal av inre krav, jämförelser och stora ambitioner, prestationer och perfektionism, orimligt ansvarstagande, ändlöst mobilskrollande, ständigt tillgänglig och aldrig tillräcklig, alltid sagt ja till allt och inte fått nog med återhämtning. Allt detta i ett samhälle som går SÅ snabbt. Ja det finns ju, med facit i hand, bara en väg detta banar. Rakt in i den berömda väggen.

jul. 2020

Jag sitter på jobbet och det knäpper till i huvudet. Jag känner ett kraftigt yrsel och blir skärrad. Får jag en stroke nu? Oron, gråten och yrslet stormar inom mig. Jag börjar ta mig hem, leder cykeln genom stan, allt snurrar. Jag landar hemma i gråt, panikångest och ringer akut psykolog på KRY. Jag sitter de kommande trettio minuterna på golvet, halvnaken, gråtandes och djupandas tillsammans med psykologen. Jag anar vad som har hänt, men är inte säker. Hen ber mig att fokusera på återhämtning under semestern och se hur jag mår efter. Jag sover några timmar, vaknar och gråter, sover några timmar till.
Jag bokar av 90 % av mina (som vanligt) fullbokade sommarveckor. Hur jag lyckas delta i en vandringsresa samt hjälpa min bästa vän flytta är ett mysterium, men jag har väl vid den här tidpunkten blivit lite utav en expert på att pressa kropp och själ.

aug. 2020

Jag fortsätter gråta, det tar liksom inte slut. Hjärnan blir överbelastad av minsta lilla och det känns som det kokar i pannan. Jag sjukskriver mig, säger upp mig och söker vård. Jag får diagnosen utmattningssyndrom och jag känner en enorm lättnad. Jag är inte dum i huvudet och jag har inte fått en stroke. Läkaren sjukskriver mig några veckor för att sedan följa upp. Hen trycker på att det kan ta lång tid att återhämta sig, månader, år. Jag beslutar mig för att flytta till mina vänner i deras kollektiv utanför stan, med närhet till natur och där min katt Torsten kan få springa ute. Nu får jag bo i gemenskap, med fåglar och skog utanför fönstret. Alternativet hade varit att flytta hem till mina föräldrar. Beslutet att flytta känns helt rätt, men jag kan samtidigt inte rekommendera en flyttprocess mitt i den akuta fasen av ett utmattningssyndrom. Jag märker hur dåligt mitt minne och lokalsinne blivit. Jag hittar inte till restaurangen i stan jag ska träffa mina vänner på en dag och blir istället sittandes på en bänk, förvirrad, yr och trött. Jag blir upphämtad av min vän, som om jag var en dement liten tant som irrat bort sig. Jag har vid det här laget även blivit otroligt ljus- och ljudkänslig.

sep. 2020

Med diagnosen får jag landa, acceptera och börja sörja. Att jag gjort detta mot mig själv, att samhället går så snabbt, att min framtid inte känns så hoppfull. Nu låter jag allt komma och symtomen ökar markant. Nedstämd men inte deprimerad. Yrsel dagligen och en energinivå på kanske 30 %. Det som förut var enkelt är nu svårt. Klä på sig, laga mat, dammsuga. Yrsel, tung andning, rusande hjärta och extrem trötthet. Att föra ett samtal är en utmaning, där jag behöver koncentrera mig, lyssna, tänka ut vad jag ska säga, hitta orden, andas och fysiskt få ut orden. Det är overkligt utmattande. Jag umgås nästan enbart med de jag bor med och min familj, sammanhang där jag kan vara tyst. Jag orkar endast ta korta, lugna promenader, jag blir extra yr av mobilskärmen och att köra bil har blivit en kognitiv utmaning. Jag klarar inte av intrycken i butiker utan beställer hem mat online. En dag glömmer jag kokande ägg på spisen och är borta en timme. Min läkare förlänger min sjukskrivning.

okt. 2020

Dramatiskt nog så känns det som en del av mig dött, jag lever bara en bråkdel av ett liv, jag fungerar inte. Jag vill ha allt “mellanmjölk”, blir yr och trött av alla starka känslor, positiva som negativa. Ser bara filmer och serier i genren drama, eller sånt jag sett förut. Hittar stunder av inre lugn genom meditation och yoga. Jag känner mig bottenlöst ensam. Söker mig till människor, poddar, böcker och program där jag kan få känna igen mig. Jag är nästan tacksam för covid och att världen står still, det betyder att jag inte missar så mycket. Jag väljer att följa med två vänner på en roadtrip från Avesta till Umeå, miljöombytet kanske är bra. Resan går bra och jag känner mig nästan hög på livet. Härliga vänner, djupa samtal, fina vyer och jag kommer tillbaka till mina föräldrars hus med en känsla av framtidstro. Men jag är trött. Jag landar, börjar frysa, skaka, blir yr. Dagen efter gråter jag hejdlöst utan att vara ledsen, jag kan inte stå upp utan att bli kallsvettig, har svårt att ta djupa andetag och jag kan knappt lyfta mina armar. Jag får hålla mig i diskhon när jag borstar tänderna. Jag känner rädsla och hopplöshet. Dessa symtom håller i sig i två veckor och jag är för det mesta av den tiden sängliggande. Min läkare börjar tycka att jag ska komma igång, att de korta promenaderna snart kanske kan övergå till en springtur och att “det inte är försvarbart att vara sjukskriven såhär länge”.

nov. 2020

Jag får strida mig osams med min läkare för förlängd sjukskrivning, samtidigt som jag får besked att Försäkringskassan kommer dra in min sjukpenning. Enligt mitt undermåliga läkarintyg är jag främst bara ledsen och trött. Jag kan till viss del förstå Försäkringskassans beslut med den beskrivningen. Jag inser att jag inte kommer få tillräcklig hjälp på min vårdcentral, det finns inte tillräckligt med kunskap eller resurser. Jag letar desperat online efter hjälp och hittar Stressmottagningen i Stockholm, en specialistmottagning inriktade på att rehabilitera personer med utmattningssyndrom. Mina symtom är oförändrade. Det känns som att jag sjunker i kvicksand, medan resten av världen lever på. En av mina bästa vänner tröstar, att “du sjunker inte i kvicksand, det är bara lite lerigt där du står nu”.

dec. 2020

Jag överklagar Försäkringskassans beslut men får avslag. Jag kontaktar Stressmottagningen och får veta att de har ett rehabprogram på fyra-fem månader där man ses i grupp en-två gånger i veckan. Jag kan remittera mig själv dit, det behöver inte vara en läkare som gör det. Det finns inget som säger att jag inte kan söka mig till programmet, trots att jag bor två timmar bort, det är upp till mig att avgöra om jag klarar resandet. Jag känner inte att jag har något val, så jag skickar in en remiss och inom kort får jag ha utförliga bedömningssamtal via videolänk med läkare, psykolog och fysioterapeut.

jan. 2021

Jag får börja rehabprogrammet. Det känns som jag blivit antagen till Hogwarts i Harry Potter-böckerna, jag är så glad ock tacksam. Jag tar tåget till Stockholm, nervös och överväldigad av alla intryck. Jag får komma på en första gruppträff, möts av de vänligaste, kunnigaste professionerna och en fin grupp deltagare som mår som jag. Det känns som jag hittat himlen på jorden. Här kan jag få hjälp, riktig hjälp. Här finns kunskapen, viljan, resurserna och inte minst, gemenskapen. Dagen efter blir jag sängliggande hela dagen, mina ögon orkar inte se på något så jag ligger hela dagen och lyssnar på P4 Dalarna, som känns lite hemma. Jag drunknar i ångest och oro över hur jag ska klara det här programmet, det känns som jag aldrig kommer bli frisk.

feb. 2021

Jag blir tvungen att skriva in mig på Arbetsförmedlingen och söka jobb för att få A-kassa. Arbetsförmedlaren jag pratar med säger själv att “det är ett sjukt system”. Jag tvingas varva rehaben i Stockholm med att söka jobb. Jag är som en våt trasa nu och fortsätter som hela hösten, att sova i snitt tio timmar/natt.

mar. 2021

Stressmottagningen skriver ett nytt sjukintyg där mina funktionsnedsättningar och aktivitetsbegränsningar beskrivs utförligt. Försäkringskassan godkänner sjukpenning direkt. Lättnaden är enorm. Programmet fortsätter, med arbetsterapi, psykoterapi och fysioterapi. En fin gemenskap växer fram i gruppen. Vi får till oss massor med kunskap och delar erfarenheter med varandra. Jag är så tacksam.

apr. 2021

Jag övar på allt vi lär oss, strategier som energibalanering, randiga dagar, medveten närvaro, defusion och värderad riktning. Jag märker hur det fungerar, energin byggs sakta upp och ligger nu på 50-60 %. Jag börjar leva helt annorlunda, identifierar ohållbara beteenden och övar på att bryta dem. Mitt i detta får min katt Torsten somna in efter en tids sjukdom. Min trygghet, min lilla vän och livs kärlek. Jag går sönder och doppar för första gången någonsin mina tår i depression. Jag ligger ofta på golvet, för då kan jag inte falla längre ner. Jag tappar aptit, energi, hopp och mening.

maj. 2021

Tack vare familj, vänner, bekanta och de på Stressmottagningen får jag hjälp att styra undan från depression och ta mig med ett andetag i taget genom den avgrundsdjupa sorgen. Det går inte att komma runt den, den måste få finnas, den måste vadas igenom. Sorgen stjäl nästan all energi jag har, så jag försöker vara snäll mot mig själv nu och sänka alla krav. Efter en tid så börjar jag testa mig fram med allt i vardagen igen, göra allt på nytt sätt, trots brist på lust och motivation. Försöker träffa folk lite mer, på ett anpassat och mer hållbart sätt, under begränsad tid och med pauser. Jag orkar med tiden gå lite längre promenader, att resa till Stockholm är inte lika energikrävande och jag behöver inte fullt lika många timmars sömn längre.

jun. 2021

Vi avslutar rehabprogrammet på Stressmottagningen. Vemod och rädsla, hur ska det gå nu? Oerhört tacksam för allt jag lärt mig och människorna jag mött. Min energi har sakta byggts upp men det är en lång resa kvar. Jag klarar mer nu än innan, men jag har fortfarande stora svårigheter med saker som minne, koncentration, intryck, problemlösning. Jag måste ta pauser ofta i allt jag gör och jag kan inte göra fler saker samtidigt. Detta kommer bli bättre men symtom kommer finnas flera år framöver och en del kanske aldrig försvinner. Jag har insett att det är en livslång resa att lära sig förhålla sig till detta, att det är en funktionsnedsättning jag får anpassa mitt liv efter. Jag har ett samtal med SM, FK och AF, vi kartlägger och beslutar att det till hösten blir dags att börja arbetsträna på 25 %, det känns läskigt men rätt.

Detta år har utan tvekan varit det värsta jag varit med om, jag önskar inte denna upplevelse på någon. Samtidigt har det kanske varit det bästa som hänt mig. Jag har förlorat mycket, men vunnit desto mer. Så många fantastiska människor jag mött, nyfunna vänner mitt i ens värsta tid, omtyckt fast man mår som sämst. Jag har tvingats börja leva på det sätt jag skulle gjort förut. Jag har slutat gå på autopilot och försöker leva ett långsammare, mer närvarande liv med mycket mindre tid framför mobilskärmen. Jag deltar i utvalda aktiviteter men på ett nytt sätt, med pauser och under kortare tid, inte sällan med öronproppar i. Jag har fortfarande energibrist och kognitiva svårigheter, det är en kamp och jag behöver prioritera, planera, begränsa och reflektera. Bakslag kommer när jag gjort för mycket, men de kommer mer sällan nu och håller i sig kortare tid. Jag övar fortfarande på att vara snäll och förlåtande mot mig själv, ha tålamod att det tar tid att ändra beteenden. Jag lever även mer efter mottot “va lite sämre” som en nyfunnen vän lärt mig, för att sänka kraven på mig själv och jag sätter numer oftare mina egna behov i första rummet. Jag tänker efter vad som är viktigt på riktigt och ödslar mindre energi på det som inte är det för mig. Jag vill leva ett enklare liv, ett hållbart liv, släppa den knutna handen kring så mycket materiella ting, måsten, borden, andras åsikter, karriär. Jag vill trivas, må bra, vara nöjd. Att jag t.ex. sedan sommaren 2020 inte använt Instagram tror jag är ett bra steg för mitt välbefinnande. Jag gläds även åt att jag upplever det mindre tabu att prata om psykiskt lidande numer, att när jag är öppen med mitt mående möter jag allt som oftast öppna människor tillbaka och vi kan dela att vi alla inte alltid mår så särskilt bra. Det är fint att mötas och stötta varandra, till och med skratta åt misären. Jag känner mig fortfarande ganska nedstämd i perioder och oroar mig för hälsan och framtiden. Men jag sätter en fot framför den andra och påminner mig själv om att ha tillit, att jag inte behöver ha allt uträknat idag. Min hjärna och min kropp behöver fortfarande tid att läka och ingenting varar för evigt, inte ens det riktigt jobbiga.

Jag vill slutligen bara uttrycka min tacksamhet till familj, vänner och bekanta som försökt förstå, stöttat, respekterat och anspassat sig efter mina behov. Det finns inte ord för hur tacksam jag är. Och särskilt tack till de på Stressmottagningen, för den ovärderliga och livsavgörande hjälpen. Jag vill rekommendera deras program till alla som hamnat i utmattningsträsket.
Länk till Stressmottagningens hemsida:

www.stressmottagningen.se

Länk till en bok som bl.a. min psykoterapeut på Stressmottagningen, Giorgio Grossi, skrivit. Den innehåller mycket av det vi lärt oss i rehabiliteringsprogrammet:

https://www.adlibris.com/se/bok/vagen-ur-utmattningssyndrom-hantera-det-som-ar-och-ta-dig-dit-du-vill-

• Om du vill medverka i Rakt in i Väggens blogg mailar du oss på info@raktinivaggen.se.

Inlägget Pernilla Moen Modig – Tryggheten rycks bort under mina fötter dök först upp på Rakt in i Väggen.

Ni får gärna återkoppla till oss med feedback, frågor eller önskemål via Jennifer@raktinivaggen.se eller om ni vill kontakta Alexander nås han på alexander@raktinivaggen.se. Tack för att ni lyssnar!

Du finner dagens avsnitt i mediaspelaren nedanför men också på följande länk om du vill lyssna i en app: https://link.chtbl.com/Raktinivaggen

Inlägget 139. Senaste halvåret dök först upp på Rakt in i Väggen.