”Att möta oss själva där vi är och inte där vi tycker att vi borde vara.”
Karolina – 38 år, delar sin utmattningsresa i blogg 24
—Vi hör ibland om hur vi ska möta människor där de är och inte där vi vill att de ska vara. Detsamma gäller ju såklart för oss själva. Att möta oss själva där vi är och inte där vi tycker att vi borde vara. Eller där vi tror att vi förväntas vara.
I en utmattningen möter vi ofta ett stöd som är utformat på ett sätt som vill att vi ska vara någon annanstans än där vi är. När vi landar i insikten om att vi kanske inte ska tillbaka ska vi ändå någon annanstans. Till något nytt, något annat. Men för att kunna komma någonstans behöver vi först veta vart vi är. Vi behöver landa där vi är. Vara okej där vi är. Ingen gps i världen kan visa dig vägen om du inte först berättar vart du befinner dig. Detsamma gäller resan genom en utmattning. Vi behöver få ta reda på var vi är innan vi kan ta sikte på vart vi ska.
Jag hamnade inte i utmattning för att jag jobbade för mycket. Under ett besök hos en akupunktör fick jag frågan om vad som var anledningen till att jag hamnat i en utmattning. Var det jobbet eller livet? Livet var mitt svar. Jag hade slutat leva utifrån mina känslor och behov och försökte istället leva för och anpassa mig till andra. Det var inte stressen i det yttre som var den största anledningen till min utmattning utan stressen på insidan. Den som ingen såg. Känslor som tryckts undan och till slut vuxit i styrka på ett sätt som nästan förlamade mig. Det var som om livet ropade på mig genom att göra det omöjligt för mig att fortsätta på den väg jag satt på autopilot.
Där och då, när jag kraschade, var det förödande och väldigt svårt att acceptera. Inte så mycket för min egen skull och hur detta påverkade mig utan mina tankar gick mer till hur detta skulle drabba min omgivning. Jag minns att jag frågade läkaren hur länge det brukar ta att återhämta sig. “Allt från två veckor till flera år, men det senare är nog mera vanligt” svarade hon. Minns att jag sa till mig själv att jag minsann var en två-veckors-person. Det visade sig att jag hade fel.
Att bli sedd som sjuk när jag för första gången har tagit steget mot ett sundare liv gjorde ont. Missförstå mig rätt, utmattning kräver sjukskrivning men det innebär inte att vi behöver bli sedda som sjuka. Tänk om vi istället kan hyllas för att vi äntligen tar steget mot ett sundare liv? För att vi äntligen ställer oss på vår egen sida och gör något för vårt eget välmående. För att vi äntligen är beredda att överge det sjuka och välja ett bättre mående? Att bli sjukskriven för utmattning är egentligen ett första steg mot välmående och sundhet.
Vi måste komma ihåg att vi inte kan kämpa oss ur en utmattning, något jag har fått påminna mig själv om otaliga gånger. Det var ju kämpandet som tog mig in i den.
Så istället för att försöka komma tillbaka eller söka efter en ny väg skulle jag vilja se mer fokus på att verkligen stanna upp och vara där vi är. Istället för att jaga efter att bli “frisk”, börja se att vi redan tar stora steg mot friskhet genom att vara där vi är. Jag vill se stöd till utmattade som hjälper oss att se och påminna oss om vilka stora steg vi har tagit bara genom att bli utmattade. Bara genom att se att den väg vi var inne på inte är för oss längre. Det kanske inte känns som ett stort steg i stunden men med tiden tror jag många kan skriva under på att själva kraschen var vändpunkten. Vändpunkten som hjälpte oss att inse att den väg vi gick på inte var hållbar och som sedan hjälpte oss att byta riktning.
Ibland är det just de händelser som kan se ut som stora bakslag som innebär de största stegen framåt. Det är ofta här vi finner ny information och upptäcker våra egna preferenser, något som jag tror många utmattade kan behöva hjälp och stöd att finna då många av oss har prioriterat andras preferenser på bekostnad av våra egna.
Jag eftersöker verkligen varsamhet med de som drabbas av utmattning. Ofta försöker vi, med påtryckningar från omgivningen, att ta alldeles för stora steg, vilket lämnar oss med en känsla av ständigt misslyckande. Tänk om vi istället kan få stöd att identifiera de små steg vi faktiskt gör varje dag. De steg vi tar mot vårt eget välmående och inte de steg vi misslyckas ta när vi ska försöka ta sikte på någon form av allmän välmåendemall.
Min utmattning har definitivt lett mig till att utveckla en nära relation till mig själv och till en plats där jag numera prioriterar mitt eget välmående, något jag verkligen önskar att fler får möjlighet att göra. Låt utmattningen vara vändningen där vi inte längre försöker hålla kvar vid det som var eller pressa oss fram till något nytt, utan leda oss inåt i en djupare kontakt med oss själva.
Vill du veta mer om Karolina? Besök henne på Instagram: @mitt_hjartas_viskningar