”Jag tror jag blev lite bättre bara av att öppna upp.”

Reidar – 42 år, delar sin utmattningsresa i blogg 18

— Jag vet inte var min utmattningsdepression började. Det kan ha varit stressen på mitt dåvarande jobb som socialsekreterare, i sorgen, ilskan och frustrationen över min separation eller på skolgården där jag lärde mig att pojkar inte gråter och är svaga.

Jag har funderat otroligt mycket på mig själv sedan jag blev utmattad och kan se att allt hänger ihop. Hur prestation blev så otroligt viktigt i mitt egenvärde. Att jag alltid kände att jag måste vara stark och hård. Att jag hade så svårt att prata om hur jag kände. Hur jag förväntades vara av andra och hur jag påverkats av samhället att se lycka som något man uppnår genom arbete och pengar.

Första gången jag började uppleva tecken på stress och nedstämdhet var i början av 2000-talet. Någonstans där började det som slutade i min sjukskrivning; Karriär. Bostadslån. Mindre tid för
reflektion. Jag tappade bort mig själv i andras behov. Förlorade kontakten med min rot – Jämtland och mina vänner. Jobb. Jobb. Jobb. Alltid något jag inte kände att jag hann med. Jaga framtid, prylar, prestationer, upplevelser. Inte här och nu utan imorgon och tillslut separation och ett barn som blev allvarligt sjukt.

Jag var så trött och ledsen att jag inte hade någon önskan att fortsätta framåt med någonting. Inte ens mig själv. Det mest skrämmande ögonblicket, och vändpunkten, var när jag kom på mig själv med att sitta och fundera på vad jag kunde fästa för tungt i en kedja jag hade så att jag kunde ta båten ut på sjön och sänka mig ner i vattnet. Då insåg jag att jag behövde söka hjälp.

Genom åren har jag provat medicinering och samtal. Det första hjälpte mig inte. Det andra var bättre. Det viktigaste i att bli frisk har varit tre saker:

Fysisk och mental träning, att öppna upp och börja prata på riktigt om min depression samt att försöka acceptera det som en sjukdom och bli vän med den.

För mig var det en befrielse när jag började prata om sjukdomen. Jag skriver idag om det på mitt instagramkonto @depressionscoachen för att hjälpa andra. Jag är öppen med hur jag mår med vänner och kollegor. Jag tror jag blev lite bättre bara av att öppna upp. Plötsligt var jag inte själv med det där monstret i huvudet och jag fick en chans att jobba med mig själv på riktigt. Jag önskar bara att jag hade gjort det tidigare. Man kan inte leva med depression om man inte kan prata om den. Då äter den upp dig. Den bygger bo i ditt huvud och tar över din värld.

Den fysiska och mentala träningen hittade jag i en boxningslokal. När jag mådde som sämst och var sjukskriven gick jag för att testa boxning och jag fastnade direkt. Där fick jag en kanal för att få ur mig frustration, jobbade med att bli stark mentalt och jag fick träna mig frisk. Det blev ett andningshål. Det var bara där jag kunde stänga av alla tunga tankar och känslor en stund. Den tillhörande löpträningen ersatte mina antidepressiva mediciner. Att jag idag jobbar heltid och nästan är tillbaka där jag var innan allt hände tackar jag mycket min träning för. Idag boxas jag inte längre men jag är tränare i samma klubb. Istället för sandsäck så använder jag nu skivstång regelbundet. Träning har blivit min främsta terapi och jag ser hur otroligt viktig det är att jag tränar regelbundet.

Det sista, att bli vän med min sjukdom är det jag har svårast med och det jag sliter mest med idag. Men jag vet att om jag accepterar utmattningsdepressionen blir den bara en sjukdom, inte en
personlig brist. Den blir också något jag kan lära mig mer om, något jag kan förstå, hantera, förebygga och kanske leva med. Idag kan jag skilja på vad som är jag och vad som är min depression. 
Jag kan acceptera att sjukdomen påverkar mina tankar och mina beteenden och jag slipper kämpa med besvikelsen över att jag inte räcker till ibland. Jag kan acceptera att jag aldrig kommer kunna göra vissa saker, vissa aktiviteter och vissa framtidsdrömmar fullt ut.

Så fort jag accepterade att det här är något jag kanske måste leva med resten av mitt liv, så blev det också något jag slapp lägga energi på att fly ifrån. Något som inte var hotfullt. Något som inte förstörde mer, eller ja, kanske förstörde mindre. Och framförallt har jag slutat sörja, ångra och vara bitter över det som utmattningsdepressionen orsakat.

Det har varit en lång process för mig. Ungefär 5 år har det tagit för mig att komma dit jag är idag. Jagkanske hade kunnat komma hit snabbare och sluppit mycket av mitt lidande om jag hade kommit till
insikt om mig själv och orsakerna till min sjukdom tidigare.
Det jag skulle önska att alla som hamnar i min situation gör är att söka samtalshjälp snabbt och fundera på grunderna till varför man hamnat där. Jag tror att när man förstår varför man mår som
man mår kan det vara lättare att hitta sätt att ta sig ur det. Mediciner är nödvändiga för många menjag tror också att sjukvården behöver använda fler metoder för att behandla psykiska sjukdomar.
Man behöver se till andra möjliga behandlingsformer, och jag vet att träning kan ge så mycket för så många.

 

Vill du dela din utmattningsresa i vår blogg? Kontakta oss på mail: raktinivaggenpodcast@gmail.com

Vill du veta mer om Reidar? Besök han på Instagram: @depressionscoachen