”Bryta och byta arbetsmiljö”
Anna – 32 år, delar sin utmattningsresa i blogg 23
— Det var december 2018. Jag gick hem på jullov. Som lärare har man ju sånt, jullov, påsklov och sommarferie. I mitt huvud var jullovet oändligt långt, vi skulle fira jul hemma och barnen skulle vara lediga hela lovet.
I ena halvan av huvudet var allt härligt och fint. I andra delen fanns högarna med rättning och annat jobb-relaterat som jag låg efter med. Det satt en filur på ena axeln och påminde om att jag hade minst tre klassuppsättningar med prov att bedöma och dessutom hade jag inte planerat momenten som startade efter jullovet. Första dagarna på lovet tänkte jag “jag tar tag i det där sen” och “jo, två klassuppsättningar ska jag ändå rätta, det är rimligt”. Fram till julafton lyckades jag stänga av tankarna på jobbet. Jag tränade, städade och fixade inför en mysig julafton med familjen.
Några dagar före nyårsafton hade den där filuren på axeln börjat skrika högre och oftare. Nu var det verkligen dags att försöka komma ikapp med jobbet. Jag gjorde ett försök, men orkade bara igenom ett par elevtexter. Filuren i huvudet började jämka med att göra-listan och drog ner kravet till 1,5 klassuppsättning. Men sen bara brast allt. Det gick inte. Jag föll.
Flera gånger under min tid som sjukskriven fick jag rådet, både från vänner och okända personer, att man får byta jobb. Att det är okej att gå ifrån det sammanhang där det sket sig. Jag avfärdade alla dessa råd med att jag trivdes på mitt jobb. Jag hade fantastiska kollegor och elever. Jag intalade både mig själv och andra att jag absolut ville tillbaka.
Efter tre månaders heltidssjukskrivning skulle jag tillbaka till jobbet på 25%. Läkaren var bestämd, man ska tillbaka så snart som möjligt för att inte tappa kontakten med arbetsplatsen. Jag kom tillbaka i april. Mitt i ett sammelsurium av nationella prov och betygsångest. Det fungerade sådär, trots att jag fick andra arbetsuppgifter och inte skulle vara inblandad i betygshetsen.
Hösten blev dock bättre. Jag påbörjade ett rehab-program och för att orka det blev jag sjukskriven på 100% igen. Det var först då jag började känna en långsam förändring och reell förbättring. Och under hösten påbörjades planeringen för att återgå till arbetet igen och då försiktigt återgå till undervisning, bedömning och betygssättning. Förutsättningarna för att det skulle fungera var goda och jag kände mig redo.
Väl på plats fungerade det bra, till en början. När det närmade sig skarpt läge med lektioner och bedömning återkom yrseln, panikångesten och spänningshuvudvärken. Nu insåg jag att de där råden jag fick tidigt i min sjukdomsresa inte var något folk bara slängde ur sig för att trösta eller säga något. Det kanske var det jag behövde göra? Säga upp mig? Från en fast anställning.
Från den dagen som jag bestämde mig har jag bara mått bättre och bättre. Jag har klarat av tre månaders uppsägningstid och landat i att jag kan göra precis vad jag vill med mitt liv. Sen jag sa upp mig har jag inte haft ett enda yrselanfall, något som jag drogs med nästintill dagligen under mitt första år som sjukskriven. Jag har inte haft panikångest en enda gång sen jag sa upp mig. Jag blev inte automatiskt frisk, jag måste fortfarande hushålla med min energi och göra medvetna val i vardagen, men jag känner mig starkare och tryggare i mig själv. Jag är inte rädd för att ta mig an nya utmaningar. Nu känner jag mig fri och ser att livet har tusen möjligheter!
De där råden om att bryta och byta arbetsmiljö är jag glad över att jag fick. När jag väl tog beslutet insåg jag också att anledningen till att jag inte lyssnade på råden först var att filuren i huvudet tänkte att det var att ge upp eller att fly att säga upp sig, men det är tvärtom, det är att ta kommando över sitt liv och sin hälsa. Jag kommer sakna mina fantastiska kollegor och elever, men inte stressen som för mig sitter i väggarna på just den arbetsplatsen. Nu är jag redo för det livet har att erbjuda, med en ryggsäck fylld av nya erfarenheter.
Vill du veta mer om Anna?
Besök henne på Instagram: @ugglan_och_hedda