– När man väl bestämt sig så är det en lättnad! Man blir nästan euforisk och kan lätt lura sin omgivning med att man mår bättre, att nu vänder det. Jag hade valt en betongvägg, en dag och att det skulle ske på förmiddagen. Den väggen skulle jag köra min bil in i och sen skulle jag inte behöva tänka på något annat mer. Jag skulle inte lämna något brev, så egoistiskt blev jag, utan bara utföra detta. Sen skulle jag få frid.
Min resa är lång, den började redan 5 september 2011. Det var morgon och vi var påväg till jobbet i vanlig ordning när min syster ringde och berättade att jag blivit moster. Jag var så lycklig, äntligen hade de fått sin bebis och jag blev moster för första gången.
Jag kom till jobb, klev av bilen, gick in på jobb sen minns jag inte mer än att min man kom och hämtade mig ca 1 timme därefter. Jag kollapsade, där och då, på golvet, på mitt jobb.
Min man hjälpte mig hem, hjälpte mig att kontakta vården, jag kunde inte göra någonting själv. Jag bara låg i sängen och grät. Det var precis som att den enorma glädje jag kände för att jag blivit moster utlöste allt annat.
Dagen efter hade vi en tid på vårdcentralen. Jag säger vi för jag kunde inte göra något utan hjälp av min man. Jag minns att jag satt på golvet med händerna för öronen, allt ljud gjorde mig yr och tårarna slutade aldrig att rinna. Jag blev sjukskriven i 2 veckor och fick tid till en psykolog. Fick även utskrivet antidepressiva och sömntabletter.
Det var en märklig tid, alla dagar bara flöt samman och jag visste knappt om det var dag eller natt. Jag slutade prata i telefon, orkade inte formulera meningar och min hjärna klarade inte av att tänka ut handling när någon annan pratade.
Jag minns mitt första psykologbesök, det var fruktansvärt. Jag stakade fram ord mellan tårarna och hade svårt för att säga något som var begripligt, men på något sätt förstod hon.
Jag hade vid denna tidpunkt levt med konstant stress i över två år. Dålig sömn och ingen återhämtning. Detta blev startskottet för min första omgång, min första utmattning.
Veckorna gick och jag gjorde inte mycket. Sov, men var ändå konstant trött. Låg jag inte i sängen så låg jag i soffan. Kunde inte läsa något, inte titta på tv och inte lyssna på musik. Jag gjorde ingenting. Efter ca 2 månader fick jag nog av mig själv. Jag pressade på och med hjälp av min man sökte jag in på en utbildning för att bli undersköterska, för tillbaka till butiksvärlden skulle jag inte. Detta var i november och i januari började jag plugga till undersköterska. Kursen var flexibel vilket innebar att jag pluggade hemma men gjorde alla tentor och praktiska moment på skolan. Hur jag klarade det har jag ingen aning om, men det gick. Kanske var det för att jag kunde styra över min egna tid? Ett och ett halvt år senare var jag utbildad undersköterska och hade fast anställning på ett äldreboende i samma stad som jag bor.
Tiden gick och jag blev erbjuden en tjänst som gruppledare inom hemtjänsten. Jag var ju bättre så visst kunde väl jag bli chef igen? Sagt och gjort. Det höll i ett halvår sen sökte jag mig tillbaka till vad jag trodde var tryggheten, mitt gamla jobb.
Nu var jag återigen i en ledande position och allt rullade på. Det gick bra för mig och kort efter att jag var tillbaka ville man plocka upp mig ett steg på stegen. Klart att jag skulle göra det! Jag älskade ju att vara chef, att får vara med mitt i centrum där allt händer och att få utveckla andra människor. Det har nu gått fyra år från min förra utmattning och jag har hoppat på ett jobb som inte är likt de andra jag haft. Under alla mina år i detta multinationella företag har jag jobbat med kunderna, varit ansiktet utåt och samtidigt varit chef över andra som älskar kunder som jag gjorde. Nu blev det en helt annan tjänst, en där jag inte mötte kunder utan var chef över en grupp specialister. Det är inte samma sak som jag tidigare varit med om, det var svårare och det krävdes allt mer av mig. Jag kunde inte jobbet som jag var så van vid utan var tvungen att lära mig massa nytt. Allt gick så fort. Huvudet snurrade.
På min fritid orkade jag ingenting. Sa nej till aktiviteter, var en dålig mamma ( jag har tre underbara barn ), orkade inte ta hand om huset utan behövde bara vara. Drog mig in i mitt skal, i min egna bubbla och fick det berömda tunnelseendet. Om jag bara fokuserar på detta och inget annat så ska det nog gå. Eller hur…. det gick inte.
Vi gick på semester och åkte iväg utomlands på all inklusive, det skulle nog hjälpa mig att ladda batterierna, att hitta tillbaka till mig själv… det gjorde det inte. Väl hemma igen och tillbaka på jobbet höll det i två dagar, sen bröt jag ihop fullkomligt. Låste in mig på en av toaletterna och grät hejdlöst. Min hjärna orkade inte mer, jag orkade inte mer.
Augusti 2016 blev jag återigen sjukskriven för utmattning, för andra gången.
Denna gången hamnade jag hos företagshälsan. Det var bra, min läkare var specialiserad på just utmattning och hon förstod utan att jag behövde prata så mycket. Jag fick återigen börja med mediciner och psykologbesök.
Den första tiden gick fortare denna gången. Jag kämpade på och i november försökte jag arbetsträna 25% på en annan avdelning än den jag var på när jag blev sjuk. Men det gick inte. I december rasade jag så långt ner i ett svart hål, något jag inte varit med om tidigare. Efter jul blev allt ännu värre. Plötsligt såg jag bara en utväg, jag skulle bort, inte gå igenom detta igen, jag skulle sova för alltid och inte behöva jobba eller vara mamma eller hustru, jag skulle ta mitt liv.
När man väl bestämt sig så är det en lättnad! Man blir nästan euforisk och kan lätt lura sin omgivning med att man mår bättre, att nu vänder det. Jag hade valt en betongvägg, en dag och att det skulle ske på förmiddagen. Den väggen skulle jag köra min bil in i och sen skulle jag inte behöva tänka på något annat mer. Jag skulle inte lämna något brev, så egoistiskt blev jag, utan bara utföra detta. Sen skulle jag få frid.
Dagen kom och jag satte mig i bilen på väg mot det som skulle bli mitt slut. När jag kommer på vägen och närmar mig mitt mål så ringer min telefon. Det är min minsta syster som ringer och som är helt förtvivlad. Hennes bebis slutar inte gråta och hon vet inte vad hon ska göra. Det var min systers och min systerdotters tårar som räddade livet på mig. Plötsligt så var det som om jag vaknade upp ur min dröm och jag styrde bilen mot min syster istället för mot väggen.
Härefter tog det över ett år innan jag kunde börja arbetsträna igen. Det var som om jag skulle ner i ett ännu mörkare hål för att kunna börja min resa tillbaka. Det gjorde ont, jag var så skör och jag fick börja om. Jag sov, åt ibland, duschade när någon påminde mig och så sov jag igen. Så höll det på tills det plötsligt vände någon gång på hösten 2017.
Det gick framåt även denna gången och jag började till slut arbetsträna med helt nya arbetsuppgifter. Tiden rullade på och efter ett tag var jag tvungen att fatta ett beslut. Gå tillbaka till att vara chef eller bli medarbetare. Jag valde det sista. Hur skulle jag kunna vara chef? Jag kan ju knappt ta hand om mig själv. Ny avdelning, nya uppgifter och nya kollegor. Allt verkade lösa sig för mig tillslut. Sen plötsligt skulle min chef sluta. Jag blev tillfrågad om jag kunde vara bollplank till vår tillfälliga chef under rekryteringen.
Som person är jag väldigt drivande! Jag säger alltid ja, kör alltid på, tänker alltid att vila kan jag göra sen. Har aldrig haft tid för mig själv och har tyckt att ordet egentid är ett hittepå. Man är ju en familj och ska göra saker tillsammans. Det är hos oss som det händer. Vi ordar livets fester varje gång vi har fest, jag är den man kommer till om man mår dåligt, mina barn får skjuts vart de än behöver och jag finns alltid där, alltid, för alla som behöver. Jag renoverar mitt hus så ofta jag kan, har så mycket idéer som jag vill testa, och jag utbildade mig ännu en gång, denna gången till inredare. Det har ju länge varit en dröm, OCH jag gör det samtidigt som jag jobbar heltid med två olika roller, medarbetaren och den tillförordnade chefen. Visst låter det rimligt?? Jag är givetvis sarkastisk. Men såhär är jag.
Denna person som jag är sänker mig en tredje gång och denna gången är det inte bara tufft på jobbet. Vår familj drabbas som så många andra av sjukdom och dödsfall. Personer som jag alltid haft i mitt liv och som betytt så oerhört mycket för mig finns plötsligt inte. Min man blir sjuk och går under utredning när jag faller ihop, rasar, åker in i mitt svarta hål igen. Detta är 8 mars 2021 och jag är nu inne på min tredje omgång med utmattning.
Om Linda Namn: Linda Ohlander Ålder: 46 år Ort: Höllviken Instagram:
Om du vill medverka i Rakt in i Väggens blogg mailar du oss på: blogg@raktinivaggen.com