– Jag kunde inte förstå hur människor kunde gå in i väggen. Man känner ju om man är stressad, tänkte jag. Man känner ju om man mår dåligt, har svårt att sova, har ångest, svårt att slappna av, släppa jobbet eller om ingenting känns kul längre. Jag kunde inte förstå varför man inte stannade i tid.
I november 2018 stod jag helt plötsligt där själv. Jag mådde dåligt, kunde inte sova, hade ångest, svårt att slappna av, släppa jobbet och ingenting kändes riktigt kul längre. Jag var 25 år gammal och utbränd. I sex månader var jag konstant yr, hade panikattacker flera gånger om dagen och klarade inte av vardagliga saker som att träna, träffa vänner eller gå i mataffären. I sex månader var det första jag tänkte när jag vaknade på morgonen och det sista jag tänkte innan jag somnade att ”bara jag klarar av att gå till jobbet”. Bara jag klarar av att gå till jobbet så kan jag må så här. Så länge jag klarar av att mitt jobb så är allt okej. I efterhand låter det helt galet, men där och då kändes ingenting viktigare än att kunna gå till jobbet. Jag prioriterade bort allting annat, allt som fick mig att må bra eller gjorde mig glad, tills det till slut tog stopp. Jag kunde inte längre gå till jobbet. Jag hade gått in i väggen.
När jag får frågan om hur mitt liv var innan jag blev utbränd så kan jag bara beskriva det så här: Jag gjorde allting rätt. Jag gjorde allt man ska göra. Jag hade ett bra jobb, en bra partner, en bra lägenhet, bra vänner och en bra familj. Allt var bra. Förutom jag. Jag mådde inte bra.
År efter år av ohälsosam stress och prestationsrelaterad ångest gjorde att min kropp desperat försökte kommunicera med mig, men jag valde att inte lyssna. Det var lättare att köra på och ignorera. Till slut fick jag inte längre något val – min kropp tvingade mig att lyssna.
Det var en lång process innan jag accepterade att det inte var något fysiskt fel på mig och jag förstod att det var jag som hade gjort mig själv sjuk. Jag ville inget hellre än att må bättre, och den enda som kunde förändra mitt mående var jag själv. Det var jag som inte hade lyssnat på kroppen, inte respekterat mina gränser, inte prioriterat min egen hälsa. Det var jag som gång på gång hade ignorerat min egen sanning och kört över mig själv.
Jag bestämde mig där och då för att aldrig mer göra mig själv sjuk. Aldrig mer ignorera min kropp, aldrig mer prioritera bort det som faktiskt är viktigt i mitt liv, aldrig mer köra slut på mig själv. Jag lovade mig själv att skapa en vardag där jag alltid kan lyssna på min kropp och agera utifrån vad den säger till mig. Där jag kan sova när jag är trött och äta när jag är hungrig, umgås med andra om jag har energi och vara själv om jag behöver ensamtid, alltid lägga upp mina dagar så som det passar mig bäst. Där jag kan ge min kropp precis det den säger till mig att den behöver, varje dag. Det har på riktigt förändrat hela mitt liv.
Min utmattning blev en chans för mig att göra om och göra rätt. Jag har slutat leva enligt falska sanningar om hur saker “ska” vara och lever min egen sanning. Varje dag är en möjlighet att skapa min egen verklighet och jag är så tacksam över att få ägna min tid åt att hjälpa andra att skapa sin.
Jag hör ofta ”jag måste vila mer” från personer omkring mig som mår dåligt på grund av för mycket stress och prestation. Det är lätt att tro att vila skulle göra att stressen försvinner, prestationsbehovet minskar och programmeringar börjar lösas upp. Att få tillräckligt med vila och återhämtning är ett grundbehov för vårt välmående, men jag tror inte att utbrändhet är ett resultat av för lite vila. Jag hade inte kunnat vila mig frisk från min utmattning, inte heller hade mer vila kunnat hjälpa mig undvika att hamna där.
Utbrändhet handlar om att göra fel sak, eller rätt sak men på fel sätt, under för lång tid. Den långsiktiga lösningen för mig var alltså inte att vila mer, utan att ifrågasätta vad i mitt liv eller beteende som inte var rätt för mig – och börja utforska vad som faktiskt är det. Jag tänker så här: man kan ligga på soffan och göra absolut ingenting och ändå uppleva stor psykisk stress. Om det är någonting i livet som inte är helt rätt, som skaver, så skapar det en osäkerhet i oss som kan vara väldigt påfrestande. En typ av inre stress som i kombination med yttre stress, som vi mer eller mindre alla upplever, kan bli mer än vi orkar med till slut. Vi orkar inte kämpa mot oss själva hur länge som helst, och när vi inte följer vår sanning så är det precis det vi gör – vi kämpar MOT oss själva. Inte med oss själva eller för oss själva, utan mot oss själva.
Det spelar ingen roll hur bra du har det, om det inte är bra för dig. Du har inte ett drömjobb om det inte är DITT drömjobb. Du har inte ett drömboende om det inte är där DU vill bo. Det är inte en drömpartner om det inte känns rätt i DITT hjärta. Visa dig själv tillräckligt mycket kärlek och respekt för att sluta göra det som någon annan har bestämt är bra och rätt, och istället börja göra det som är bra och rätt för DIG. Det här är ditt liv. Hur vill du leva det? Hur vill du att dina dagar ska se ut? Vad är din dröm? Ditt drömliv, den vardag du drömmer, är just din dröm därför att det är det liv du är menad att leva. Hade det inte varit rätt för dig så hade du haft en annan dröm. Din intuition, din inre guide, vet vad som är rätt för dig. Du vet. Om du vågar tro på det så har du mer support än du någonsin kan förstå. Det enda du behöver göra är att ta det första steget. Är du redo?
Om Thomasine Namn: Thomasine von Bodungen Ålder: 28 år Ort: Stockholm
Om du vill medverka i Rakt in i Väggens blogg mailar du oss på: blogg@raktinivaggen.com