“Psykisk ohälsa och utbrändhet finns, oavsett hur mycket vi människor försöker filtrera bort.”

Susanna – 29 år, delar sin utmattningsresa i blogg 13

— Jag har alltid varit en person som haft många bollar i luften. Någon som alltid velat vara en bra vän, en god dotter till mina föräldrar, ett bra barnbarn & en kärleksfull mamma. Finnas där 200 %, för de personer som jag älskar.

Jag har alltid, oavsett vart jag befunnit mig, undrat hur personen jag inte haft möjlighet att vara hos just då, mått. Jag har till och med många gånger önskat att jag kunde dela på mig så jag kunde hälsa på alla jag älskar, samtidigt. Att känna den stressen, har stundtals ätit upp mig inifrån. Men jag har ”vant mig” med att känna mig stressad.

När andra har sagt att dom ska gå och lägga sig, har jag börjat något av mina 54 projekt som jag tänkt att jag ska göra. ”Jag ska bara, jag ska bara” som Alfons Åberg sa.

Jag förlorade min mamma & farmor. Och jag förlorade plötsligt min pappa. 

Jag fick en dotter, och jag blev gravid igen tätt inpå. Dottern var 4 månader när jag blev gravid, men jag har själv alltid önskat mig ett syskon tätt, så för oss var det välkommet. Barnet kom, och bebis bubblan bubblade. Och även jag, av lycka.

Mitt i lyckan, tänkte jag att det var en bra tid för att börja utbilda mig till alkohol och drogterapeut. Så huxflux köpte jag mig en utbildning och började plugga. Och amma, och sova dåligt, och äta dåligt, och vilja mer än vad jag egentligen hade ork till, känna mig konstant otillräcklig… och då, kom dagen. Då jag körde rakt in i väggen.

Jag gick från att jonglera fler bollar än jag egentligen klarade av, till att inte orka jonglera alls.

Det tog stopp. Allting tog stopp. 

Jag gick från att vara en tjej som gått stark genom mycket i livet och orkat, till att inte orka alls. Mina planer. Mina idéer. Min energi. Min mammaroll. Jag hade inte energi till något.

Tjejen som så länge hade orkat bära hela sin värld på sina axlar, kraschade så jävla hårt in i väggen.

Jag har fortfarande svårt att acceptera att jag har gått in i väggen, och ibland försöker jag förtränga att det faktiskt hänt. Försöker köra på som vanligt. Men då kommer påminnelsen.

Jag glömmer saker (oftare än vanligt). 

Jag kan gå in i ett rum och undra vad jag ska göra där. Jag är tröttare än vanligt. Jag märker direkt när jag gjort för mycket på en dag (det som är mitt för mycket just nu) och jag måste ibland säga nej till saker jag vill göra, för att jag vet att jag kommer bli slutkörd om jag tackar ja.

Jag vill så mycket, men jag måste för en gångs skull i livet ta mig tid att ta det lungt. Ta mig tiden att sätta mig ner, andas, och dricka mitt kaffe i lugn och ro utan att behöva micra det. Påminna mig själv om att de nyhetsflöden jag ser på instagram, ofta är en bild av en verklighet som är uppiffad och redigerad.

För i verkligheten finns dåligt mående, psykisk ohälsa och utbrändhet, oavsett hur mycket vi människor försöker filtrera bort.

 

Vill du också dela din utmattningsresa i vår blogg? Kontakta oss på mail: raktinivaggenpodcast@gmail.com

Vill du veta mer om Susanna? Besök henne på Instagram: blondinmammaan