Blogg 14: ”Hon kallades för Psycho Bitch”
Camilla – 36 år, delar sin utmattningsresa
— Jag har funderat över vad det egentligen är som formar oss till dem vi är. Är det minnen, erfarenheter eller trauman? Kanske är det alla tre. När jag var fem år hände det som inte fick hända. En nära släkting till mig bestämde sig för att nyttja min kropp för sin egen njutning. Jag förstod inte vad som hände, men jag visste att det var något fult för han sa att jag inte fick berätta det för mina föräldrar.
Med tiden ville jag ändå slippa bära på det själv så jag började att skriva dagbok. Till en början rev jag ut sidorna och kastade dem för att jag äcklades så mycket av det som hänt, men så småningom lät jag sidorna vara kvar och jag lät den ligga framme olåst. Jag ville så gärna att någon skulle hitta den och läsa den. Läsa om hur han tog det som var mitt ifrån mig men ingen läste den.Det var då som tankarna började komma – om någon jag kände kunde skada mig så, vem skulle jag då kunna lita på?
Sakta men säkert började jag att stänga inne saker och jag la bara mer och mer på hög som jag struntade i att ta tag i. Några år senare så träffade jag mannen som skulle bli pappa till min pojke. Det blev början på år av ångest och psykisk misshandel. Jag minns fortfarande morgonen när jag hade bestämt mig för att lämna honom. Jag sa till mig själv att jag hade två val: antingen tog jag livet av mig eller så flyttade jag. När jag väl hade flyttat ifrån honom fick jag panik. Jag insåg att jag hade så mycket obearbetad skit i bagaget och jag visste inte var jag skulle börja. Jag tog hjälp av en gammal ”vän” – min ätstörning. Jag hanterade min ångest genom att fokusera på den istället eftersom allt det andra kändes övermäktigt. Att prata om våldtäkten, min barndom och åren med mitt ex var svårt. Jag var så van vid att stänga inne allt. När jag väl träffade en kille som inte behandlade mig som skit blev jag rädd.
Vad var haken? När skulle han såra mig? Det hade ju alla andra gjort. Jag blev ett kontrollerande, osäkert och svartsjukt monster. Hon kallades för ”Psycho Bitch”av min pojkvän och så småningom även av mig. En dag lämnade han mig då han inte orkade med att jag mådde dåligt och jag fick ny skit att lägga på hög som jag inte orkade bearbeta. Vi hittade tillbaka till varandra efter ett tag och jag försöker än idag att inte släppa in monstret igen. I augusti i år började jag på ett nytt jobb. Jag hade sett fram emot det, men stressen över det nya i samband med att mitt bagage hade blivit överfullt gjorde att min kropp sa stopp. Jag går nu hos en underbar psykolog som hjälper mig att sortera allt som jag lagt på hög och gömt undan. Jag har fått en möjlighet att tömma bagaget med hennes hjälp och jag tänker ta tillvara på den.
Vill du också dela din utmattningsresa i vår blogg? Kontakta oss på mail: raktinivaggenpodcast@gmail.com
Vill du veta mer om Camilla? Besök henne på Instagram: misscammsan