”Tänk om livet inte bara händer oss – Tänk om vi kan vara med och välja”
Matilda – 33 år, delar sin utmattningsresa i blogg 21
—En morgon när jag satt där på pallen i köket mitt i vardagsbestyren så frågade jag min man “hur länge ska jag behöva kämpa egentligen?” Svaret gjorde att något inom mig bara släppte – jag måste inte kämpa.
Jag var såå trött och illamåendet hade kommit tillbaka likt en envis fluga omöjlig att vifta bort. Efter den morgonen gick det undan, det var som att det inte gick mer. Jag var gravid med mitt andra barn och min barnmorska (som jag hade besök hos dagen därpå) förstod att något inte helt stod rätt till. Till en början förmodade de att jag var deprimerad på grund av graviditeten men jag kände någonstans inom mig att det inte var det. Visst var jag ledsen och låg, men jag hade en känsla av att det jag behövde var tid, massor med tid, tid för återhämtning. Det skulle också visa sig att jag även behövde tid för att hitta mig.
Det var som att jag i min yviga fria form hade pressat mig in i en liten liten fyrkant. Omedveten om vad jag höll på med så har jag pressat och pressat, mer eller mindre så länge jag kan minnas. Nu kan jag se att pressandet eskalerade ju äldre jag blev. Ju längre jag kom ifrån den där lilla fria, skapande, känslomässiga, kreativa varelsen jag var som liten. I fyrkanten var det regelstyrt med bestämda alternativ som man kan välja ifrån, alternativ 1, X eller 2. I fyrkanten väljer man utifrån logik och tankar. I fyrkanten är känslor flummigt, luddigt och larvigt och lycka är en klyscha. I fyrkanten är det normer, regler och vad man borde göra som styr. Vanliga röster i fyrkanten kunde låta såhär: “såhär lilla gumman gör man förstår du, så är det. (med stor fet punkt)”, “Du kan inte komma tro att du kan göra som DU vill”. I fyrkanten lärde jag mig att känslig är desamma som svag och att tårar är dåligt och besvärligt för de runt omkring. För att försöka passa in i fyrkanten så var jag tvungen att ösa på med energi. Tänk dig att du ska fylla ett enormt badkar och du har en tesked att ösa med, lägg till att någon har lyft upp proppen lite grann så det hela tiden sipprar ut vatten rakt ner i avloppet. Ett evighetsjobb som aldrig tar slut och som inte ger speciellt mycket tillbaka. När jag ser det så känns det ganska självklart att både min kropp och själ till slut måste få ett så kallat psykbryt och slänga den där fjuttiga skeden åt helsike.
Jag visste sen flera år tillbaka att jag är högkänslig men jag hade för den sakens skull inte speciellt bra koll på vad känslor är. För mig var det som att leva med en rörig mix av otaliga känslor som jag som högkänslig var drabbad av och något som jag tvingades att leva med. När jag ser tillbaka på mig själv så ser jag en expert på att vara kameleont – känna av, känna in och anpassa mig! Som en svamp sög jag åt mig andras känslor och åsikter, sinnesstämningar och outtalade subtila signaler. Kanske inte så konstigt att jag blev trött. Kanske inte så konstigt att jag hade svårt att höra vad mina känslor ville säga mig. Det kändes som att graviditeten var det som till sist fick bägaren att rinna över, eller kanske snarare kom som en räddande ängel?
När jag blev sjukskriven var mitt första och största fokus skam. Skam och stress över att det hade blivit såhär. Det kändes så dramatiskt och overkligt. Nästan som att jag ångrade att jag hade sagt något, som om jag hade ett val. Jag tänkte på mitt jobb väldigt mycket, mitt mål var att vara hemma någon vecka eller två för att sedan komma tillbaka, städa upp vad jag ställt till med, be om ursäkt och fortsätta där jag slutade. Det blev inte riktigt så. Jag kom aldrig tillbaka. Det visade sig så småningom att det som då kändes såå viktigt, inte var speciellt viktigt. Inte viktigt alls.
Nu kan jag se att skammen och ångesten handlade om att jag inte tillät mig själv att känna det jag kände. Och att jag värderade det som var som något dåligt och fel. Nu kan jag, tro det eller ej, verkligen vara tacksam över att min kropp till slut sa stopp så att jag fick påbörja resan till att bli mer medveten. Nu vet jag att jag att min högkänslighet är mitt bästa verktyg och ett fantastisk redskap för att ta mig fram genom livet. Jag känner fortfarande av andras känslor och sinnesstämningar men jag vet (oftast) vad som är mitt och ditt och jag tar numera väldigt sällan över varken känslorna eller ansvar för det som jag är medveten om tillhör någon annan. Min medvetenhet (intuition, magkänsla, you name it) vägleder mig hela tiden. Den har till och med väglett mig att skapa mitt alldeles egna jobb där jag får vara mig själv, med allt som jag är! Ett jobb där min tidigare värsta fiende, högkänsligheten, numera är min bästa kollega.
Kanske kan det låta provocerande men jag känner mig inte längre som ett offer eller att jag blev drabbad av utmattning. Jag vet att för mig så handlade min utmattning om att jag utifrån den (o)medvetenhet jag hade då, inte valde för mig. Jag valde och skapade mycket utifrån sanningar, rädslor, vad man borde,vad jag kände av och utifrån vad jag trodde att jag ville. Visst kan det kännas tråkigt att jag skulle behöva må så dåligt för att bli varse om det men i slutändan TACK, tack för det som min utmattning fick mig att börja skapa istället. Tack för att jag nu vet att jag inte måste välja att vara i boxen och inte heller stå och ösa med teskedar, puh vilken lättnad!
Med det sagt hoppas jag kunna bidra till att åtminstone någon fin människa där ute kanske kan ta en annan väg till att börja leva utifrån mer medvetenhet. Tänk om känslorna vi känner kommer med information? Information om vad som funkar för dig, vad du gillar, vad som ger dig energi, vad du skulle vilja ändra på, vad du längtar efter och vad du behöver just nu. Och tänk om vi alla har med oss vissa talanger, urkrafter, personlighetsdrag som vi kan använda utan att det tar massor av energi av oss. Tänk om det är meningen att vi ska se de medfödda talangerna, och använda dem.
För tänk om livet inte bara händer oss – tänk om vi kan vara med och välja.
@systerfrihet
Vill du dela din utmattningsresa i vår blogg? Kontakta oss på mail: raktinivaggenpodcast@gmail.com
Vill du veta mer om Matilda? Besök henne på Instagram: @systerfrihet