Skip to main content

Blogg 16: ”Bipolär och utmattad

Lisa – 39 år, delar sin utmattningsresa

— I Norrland 1980 ser jag dagens ljus. Jag växer upp i Härnösand med mamma, pappa och en yngre syster. Mina föräldrars skilsmässa ger den annars trygga uppväxten en osäkerhet för att bli ensam och lämnad. Jag skapar tidigt mönster av att om jag presterar får jag status och får vara med då kanske jag inte blir lämnad?

Min uppväxt består av handboll och hårt pluggande. Jag gör det som förväntas av mig, dock är det i kulturskolans teatergrupp jag hittar mig själv, en fristad utan krav. Min passion för kreativitet gör att jag efter gymnasiet börjar studera till landskapsarkitekt på Alnarp i Skåne. Min rädsla för att vara ensam i kombination med min tunna hud gör att jag blir en social kameleont, som till min stora fördel läser in folks förväntningar och behov och svarade mot dessa.

2003 när jag är 23 år blir jag dumpad av en kille, min största rädsla att bli avvisad, tänker att jag ska bli en bättre människa så att jag får kärlek. Jag vill vara perfekt, då ska nog lyckan komma till mig. Tränar hårt, jobbar hårt och är allas bästa vän. Jag blir till slut manisk, slutar äta och sova. När sömnen är borta, kommer mina vanföreställningar som ett brev på posten och det blir tydligt för omgivningen att jag är sjuk och psykotisk. Jag får diagnosen bipolär typ 1.

Samma mönster fortsätter för mig under resten av studietiden. Jag flyttar till Stavanger i Norge och börja jobba som konsult på ett stort ingenjörsföretag.  Jag har psykosgenombrott vartannat år under en elva års period ,är mycket snabbt tillbaka på jobbet efter insjuknandena, men jag ger inte upp kampen att vara perfekt och lyckad. Då ska jag väl ändå känna mig lycklig och hitta lugnet inom mig.  

Vändning kommer när jag flyttar till Göteborg för ett ännu ett konsultjobb. Jag träffar en kulturintresserad kille jag väljer att lita på. Jag känner mig lycklig och slutar tänka att jag ska bli en bättre människa. Det finns ju någon som tycker om mig som jag är. Min bipolära sjukdom tonas ner.

 Men då börjar min karriär att rasa. Klagomålen på jobbet börjar komma på att jag inte leverar och jag är så trött att jag knappt kan stå på benen. Jag byter jobb men går ur askan i elden och förnekar mina problem, kanske är det fel på chefen? Jag byter jobb igen och hamnar i en fin arbetsgrupp och med en förstående chef och inser att trots så goda förutsättningar är det nog ändå i mig problemet sitter. Så jag bestämmer mig för att göra något annat, förstår att jag måste lägga ribban lägre.

Kommer ihåg rehabträdgården på Alnarp och tänker att allt kanske bara fixar sig om jag blir trädgårdsarbetare och downskiftar lite men jag är för trött. Skammen av att vara trött kommer över mig. Vem är jag om jag inte kan prestera eller leverera? Vad är min plats i samhället när jag inte längre energi? Stressen över att vara annorlunda om inte passa in i det ytliga och prestationsbaserade samhället vi lever i. Skuldkänslorna kommer över tidigare val i livet. Varför har jag inte förstått tidigare och hur kunde jag vara så vorslös med mig själv? Varför lät jag inte med själv vara sjukskriven och återhämta mig efter mina maniska episoder.

Efter avslutad trädgårdutbildning blir jag sjukskriven och utmattningen är ett faktum.  Jag är så hjärntrött av all ångest att jag inte klara att ens åka eftermiddagsbussen. Jag har smärta i hela kroppen och klara knappt att röra mig. Orkar inte stå och vänta på busshållplatsen utan måste sätta mig med de andra pensionärerna. Jag känner att livet är över. Jag har ingen energi att orka leva längre. Jag vet inte vem jag är längre. Jag är för trött för att känna mig själv och känner mig totalt värdelös.  

Min rädsla för vem jag är om jag inte har energi gör att jag får ångest. Ångesten gör mig trött och tröttheten ger mig ångest. Allt bara loopar och är ett stort kaos. Min pojkvän tar med mig på konserter och teater, det blir mitt andningshål. Här bryts tankarna av och jag focuserar på något annat än min egen rädsla och prestation. Sakta börjar Lisa komma tillbaka. Jag känner samma känsla som i ungdomens teatergrupp och jag börjar inse att jag har ett värde utan en prestation. Ett villkorslöst värde.

Att släppa alla förväntningar på mig och främst mina egna gör att jag hittar sig själv igen. Kulturtanten som vågar vara nöjd. Jag börjar sätta mina egna behov först. Upptäcker att de faktiskt inte är så stora. Tak över huvudet, mat på bordet, lite kärlek och goda vänner, mer än så behöver inte jag för att må bra. Och vem var det egentligen jag skulle visa mig perfekt för? Jag är tacksam för att jag är jag och lever denna stund på jorden. 

 

Vill du dela din utmattningsresa i vår blogg? Kontakta oss på mail: raktinivaggenpodcast@gmail.com

Vill du veta mer om Lisa? Besök henne på Instagram: @laizacare 

 

Leave a Reply